– och vägen som aldrig tar slut
Jag trodde att motivation handlade om mål, driv och disciplin. Att om jag bara kämpade tillräckligt hårt skulle allt ordna sig. Så blev sex av mina bolag konkurs, en av mina anställda gick bort – och livet som jag kände det rasade samman.
Det här är min historia om att falla – och sakta hitta en väg framåt.
När allt rasade
Morgonen började med ett bråk. Ett sånt där bråk utan mål eller mening – bara frustration som rinner över tills inget mer finns att säga. Jag kände mig tömd, som om någon dragit ur kontakten.
Ändå tog jag den tunga energin med mig till kontoret. Det fanns ingen tid att stanna upp. Men så fort jag öppnade mejlen möttes jag av ännu ett slag – ytterligare en uppsägning från en hyresgäst.
Jag stirrade på skärmen. Kroppen var tom, hjärtat rusade, tankarna spretade åt alla håll. Allt jag byggt upp höll på att glida ur mina händer. Och mitt i det – känslan av att vara så otroligt liten. Så ensam.
På eftermiddagen väntade ett viktigt möte. Jag behövde leverera, inspirera, visa energi och framtidstro. Men inom mig fanns bara ett tyst rop: Hur länge orkar jag till?
Därefter kom det ena efter det andra. Sex anställda fick inte stanna i Sverige. En viktig kund fick problem. Och den som stod mig närmast försvann – mitt i allt. Hela historien berättar jag i min bok som släpps hösten 2026. Men kort sagt: det var totalt kaos.
När motivationen inte längre finns
Det finns en punkt där du inte längre kan ”rycka upp dig”. Där vart du än tittar ser du bara mörker. Där känslan av att ingen förstår dig växer sig så stark att du känner dig helt ensam.
Råden då känns tomma. Var positiv. Kämpa vidare. Ge inte upp. Men hur gör man det när man knappt orkar gå upp ur sängen?
Jag tappade riktning. Jag tappade energi. Jag tappade mig själv. Det kändes som att sjunka till botten av havet.
Det jag inte förstod då var att det låg ett filter framför mina ögon som åt min energi. Filtret färgade allt pessimistiskt. Utan mina verktyg hade jag kanske aldrig tagit mig därifrån.
Vändpunkten: lilla stegets kraft
Jag trodde att jag behövde bli stark igen för att ta mig vidare. Sätta 250 % fart, jobba ännu hårdare. Men sanningen var att jag behövde stanna upp. Känna in var jag befann mig. Känna in vart jag ville.
Det påminde mig om när jag sprang halvmaraton i Stockholm för många år sedan. Då gav jag mig själv lov att gå så mycket jag ville – men högst tjugo steg innan jag började springa igen. Vara snäll mot mig själv, men samtidigt bestämd: jag vill framåt.
Samma princip använde jag nu. Ett samtal i veckan som kändes överstigande. Ett litet steg idag, kanske två imorgon. Acceptera vad som hänt. Förstå att allt inte var mitt fel – att jag inte är en dålig människa bara för att det blev så.
Men framför allt: inte springa ifrån smärtan utan gå igenom den. Bearbeta sorgen. Lära känna mig själv på nytt. Smärtan visade sig bära på den finaste honungen – kunskap om vem jag är, vad jag bär med mig, och vilka gamla mönster som hållit mig tillbaka.
Det var först när jag slutade fly som något började förändras. När jag verkligen såg mig själv – mina brister, mina sår – och accepterade dem. Lämnade gammalt bakom mig och släppte ansvar för saker som inte var mina.
Vem är jag utan allt det där?
När allt du identifierar dig med försvinner ekar en fråga högt: Vem är jag nu?
Inte entreprenören. Inte den som alltid lyckas. Inte den som alltid löser allt. Bara jag – naken, utan titlar och fasader. Och det var både det svåraste och det viktigaste jag någonsin gått igenom.
Vägen går alltid framåt
Det finns ingen väg tillbaka. Och varför skulle jag vilja tillbaka till där jag var? Det jag genomgick var inte ett tillfälligt avbrott – det var en del av min väg. Ny kunskap, ny erfarenhet, en ny version av mig själv.
Hade ni frågat mig mitt i stormen hade jag svarat helt annorlunda. Men idag, på andra sidan, ser jag det på ett annat sätt. Allt är inte löst. Men jag rör mig framåt. Och ju mer av det gamla som försvinner, desto tydligare blir allt det nya fantastiska som också har hänt.
Du behöver inte ha svaren. Du behöver inte ha en plan. Ha tilltro till framtiden och våga ta de små stegen varje dag. För något händer när du fortsätter – trots allt. Du börjar bygga något nytt.
Din sinne är som en muskel – du behöver träna den. Och tänk på att du är lika mycket värd oavsett vad du går igenom.
