| Vi möter hundratals situationer varje vecka. Men det vi ser är inte alltid verkligheten — ofta är det vår egen historia som tolkar det som händer. Frågan är inte bara vad vi ser, utan vem inom oss som tittar. Är det vårt bästa jag, öppet och nyfiket? Eller är det det förflutna som försöker skydda oss? |
Jag minns en situation för några år sedan. En klient sa något kortfattat i ett möte — ett par meningar, lite distanserat. Min första tanke var att jag hade gjort något fel. Att han var missnöjd. Att det handlade om mig.
Det handlade inte om mig alls. Han hade haft ett tungt samtal strax innan och bar det med sig in i rummet.
Det intressanta är att jag inte reagerade på vad han faktiskt sa. Jag reagerade på den betydelse jag gav det.
Hjärnan ser mönster — även där det inte finns några
Ur ett evolutionärt perspektiv har vår hjärna utvecklats för att snabbt identifiera risker. Den sparar energi genom att sortera nya situationer i redan kända kategorier. “Det här påminner om…” “Sådana människor brukar…” “Det här har jag upplevt tidigare…”
Problemet är att den ibland ser samband som inte finns. Och när den gör det missar vi personen framför oss — för vi ser istället en gammal situation, en gammal känsla, ett gammalt sår.
Det är inte konstigt. Det är inte ett tecken på svaghet. Det är så vi är byggda.
Nyfikenhet öppnar vad antaganden stänger
Det finns ett citat jag återkommer till: “Be curious, not judgmental.” Enkelt på ytan. Men det rymmer något viktigt.
När någon gör något vi inte förstår är vår första rörelse ofta att skapa en förklaring. Vi antar. Vi tolkar. Vi dömer. Det sker på sekunder, utan att vi märker det.
Tänk om vi istället stannade upp och ställde en fråga. “Hur tänkte du?” Eller bare: “Kan du berätta mer?” Öppna frågor skapar förståelse. Antaganden skapar avstånd.
Det gäller också de generaliseringar vi bär på. Vi säger “män är” och “den generationen” och “den kulturen” — och varje gång gör vi världen lite mindre. Varje människa är mer än en etikett.
En fråga att ta med dig
Nästa gång du känner irritation, osäkerhet eller frustration i ett möte — stanna upp en stund.
Fråga dig själv: Tolkar jag det här utifrån vad som faktiskt händer, eller utifrån något jag varit med om tidigare?
Den frågan förändrar samtalet. Och ibland förändrar den relationen.
