Det finns en hunger och en förvirring bland män i dag. En hunger efter att känna sig som någon. En förvirring att förstå sin roll och sitt sammanhang som man. En hunger och en längtan efter att få räknas och höra till.
Manosphere och Andrew Tate är exempel på personer och grupper som har sett den hungern och förvirringen. De har byggt ett svar. Ett svar som är enkelt, tydligt och de når fram till unga män och män som känner sig “utanför”.
Jag anser inte deras svar är bra eller “rätt”. Men de talar direkt till en smärta som väldigt få tycks ha bra svar för.
Den svenska paradoxen
Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Det är sant och det är något att vara stolt över. Men det skapar också en märklig situation för unga män som mår dåligt. De vet inte vilken måttstock de ska använda för att förstå sitt “värde”.
I skolan presterar pojkar som grupp sämre än flickor. Det har de gjort konsekvent i decennier. Forskare pekar på en antiplugg-kultur som en del av förklaringen. En norm bland pojkar där ansträngning ses som feminint och talang utan insats ger status. Det är en manlighetsnorm som inte är konstruktiv. Men den diskussionen är svår att föra i ett samhälle som helst vill tro att vi har löst könsfrågan.
Det är i det gapet Andrew Tate kliver in. På skolor i Malmö, i Stockholm, i Umeå diskuterar killar hans klipp på rasterna. En samhällskunskapslärare på Videdalsskolan i Malmö insåg att Tate var den mest googlade personen i världen och att hans egna elever lyssnade noga. Han valde att ta in det i klassrummet. Det är en bättre reaktion än att låtsas som att det inte händer.
Vad rörelsen egentligen säljer
Andrew Tate säljer inte kvinnoförakt. Men det är vad han levererar. Vad han säljer är tillhörighet. Han säljer ett svar på frågan: vad är jag som man?
Manosphere som helhet bygger på samma princip. En man som känner sig vilse, överkörbar, osynlig, eller tomhänt efter decennier av att göra rätt för sig hittar plötsligt en gemenskap som säger: du är inte problemet. Världen är problemet. Och vi vet hur du vinner.
Det är en enkel berättelse. Enkla berättelser har kraft när man har svårt att navigera i ett komplext samhälle med otydliga könsroller och svar.
Problemet med svaret
Men en enkel berättelse om en komplex verklighet är alltid en lögn. Inte nödvändigtvis medveten, men ändå en lögn.
Tates svar på mannens kris är dominans. Kontroll. Att vinna mer, äga mer, underkuva mer. Det är inte manlighet. Det är ett bortsprunget barn klätt i kostym och sportbils-retorik. Grabbighet ut i fingerspetsarna.
Det underliggande löftet är att du ska slippa känna det du känner. Att om du bara blir stark nog, rik nog, dominant nog, försvinner smärtan. Den försvinner inte.
Manlighet är inte en trofé att vinna
Det finns ett annat sätt att förstå det här. Manlighet är inte något du erövrar. Det är inte ett krig du vinner eller en status du uppnår.
Det är något du väljer att vara, om och om igen. Det är du som väljer vem du vill vara för dig själv och för dem omkring dig. Du behöver välja tydligt, din riktning och ditt uttryck.
Det kostar att stanna kvar i ett samtal när du helst skulle gå. Det kostar att erkänna att du inte vet. Det kostar att ta ansvar för det du bär på utan att skylla det på någon annan. Svara an på det. Det kostar att våga vara den du verkligen är oavsett vad världen, samhället eller människor omkring dig tänker om det.
Den manligheten syns sällan i klipp på sociala medier. Den självbärande mannen som vågar både vara närvarande och kraftfull utan att dominera, utan att vara stark på andras bekostnad. Den manligheten är inte lika uppfordrande att titta på. Men den är den enda som håller.
Till den som funderar
Om du är en yngre man som lyssnat på Tate eller rört dig i Manosphere-kretsar, dömer jag dig inte. Jag förstår ditt sökande. Jag förstår din hunger efter tydlighet och samhörighet.
För det vi alla män söker är äkta. Riktning. Respekt. Att få rikta vår kraft i en riktning. Känslan av att höra till och livet betyder någonting. Det är rätt saker att vilja.
Men de rörelserna ger dig en karta över fel terräng. De leder dig mot en version av dig själv som är hårdare, mer avskärmad, mer kontrollerad. Och i slutet av den vägen sitter en man som vann precis allt de lovade, och som ändå är ensam i sitt eget sällskap.
Det finns en annan väg. Den är varken mjuk eller bekväm. Men den leder någonstans.
