När vi träffar någon för första gången är vi nyfikna.
Vi vill veta allt.
Vad tycker du om?
Vad drömmer du om?
Vad är du rädd för?
Vad får dig att skratta?
Vad längtar du efter?
Vi kan sitta i timmar och prata och ändå känna att det finns mer att upptäcka.
Men sedan händer något.
Vi lär känna varandra.
Eller åtminstone tror vi att vi gör det.
Efter ett tag börjar frågorna försvinna och ersättas av antaganden.
”Jag vet hur hon tänker.”
”Han kommer ändå säga nej.”
”Hon blir alltid sådan när…”
”Jag behöver inte fråga. Jag känner honom.”
Men gör vi verkligen det?
Personen bredvid dig förändras
Tänk på vem du själv var för tio år sedan.
Har du samma drömmar idag?
Samma rädslor?
Samma behov?
Tycker du likadant om livet, relationer, arbete och framtiden?
Förmodligen inte.
Vi människor förändras hela tiden genom det vi upplever. Ändå kan vi fortsätta möta människorna närmast oss utifrån en gammal bild av vilka de är.
Det gäller inte bara vår partner.
Vi gör samma sak med våra barn.
”Hon har alltid varit blyg.”
Med våra föräldrar.
”Pappa går ändå inte att prata med om sådant.”
Med våra vänner.
Och ibland med oss själva.
Vi slutar upptäcka och börjar anta.
Jag gjorde det själv
Jag fick nyligen en väldigt enkel påminnelse om detta hemma.
Jag och Anahí hade duschat och min handduk var fuktig. Hennes var torr.
För mig var lösningen självklar.
Jag flyttade på hennes handduk, använde den torra och hängde sedan tillbaka hennes handduk där den skulle vara.
Praktiskt.
Problemet löst.
Anahí märkte inte ens vad jag hade gjort.
När jag senare berättade det för henne blev hon förvånad.
För henne fanns det något i situationen som jag överhuvudtaget inte hade förstått.
En av hennes små lyxer efter en dusch är att få en varm handduk.
Jag hade ingen aning.
Det låter som en obetydlig sak.
En handduk.
Men för mig blev det en ganska fin påminnelse om någonting större.
Jag kan leva väldigt nära en annan människa och fortfarande ha saker kvar att upptäcka.
Vi ger ofta det vi själva skulle vilja få
Det här tror jag händer hela tiden i relationer.
Vi utgår från oss själva.
Jag kanske visar kärlek genom att lösa ett problem.
Den andra kanske känner kärlek när jag stannar upp och lyssnar.
Jag kanske behöver uppmuntran.
Den andra behöver närhet.
Jag kanske vill prata.
Den andra behöver först få lite utrymme.
Ingen av oss behöver ha fel.
Vi är bara olika.
Problemet uppstår när jag börjar tro att mitt sätt att känna kärlek också måste vara ditt sätt.
Då kan jag faktiskt försöka väldigt mycket – och ändå missa dig.
När slutade vi fråga?
Det finns en fråga som jag tycker att vi borde ställa oftare i våra relationer:
”Vad behöver du av mig just nu?”
Inte:
”Jag vet vad du behöver.”
Utan faktiskt fråga.
Och sedan kommer den svårare delen:
Att lyssna på svaret utan att direkt förklara, försvara eller lösa.
Det är lättare sagt än gjort.
Ibland lyssnar vi nämligen inte för att förstå.
Vi lyssnar för att kunna svara
Vem är personen framför dig idag?
Jag tror att en levande relation kräver att vi fortsätter upptäcka varandra.
Inte bara under de första månaderna.
Utan efter ett år.
Fem år.
Tio år.
Och efter trettio år.
För personen du en gång blev kär i finns naturligtvis fortfarande där.
Men samtidigt har en massa saker hänt.
Nya erfarenheter.
Nya drömmar.
Besvikelser.
Framgångar.
Rädslor.
Insikter.
Kanske är därför en av de finaste frågorna vi kan ställa till någon vi älskar:
”Vem håller du på att bli?”
En liten övning
Välj en person som betyder mycket för dig.
Din partner, ditt barn, en förälder eller kanske en nära vän.
Fundera sedan på tre saker:
Vad tror jag att jag redan vet om den här personen?
När frågade jag senast istället för att anta?
Vad skulle jag genuint vilja upptäcka om personen idag?
Och gör sedan något väldigt enkelt.
Fråga.
Lyssna.
Ställ en följdfråga.
Försök att inte berätta vad du själv tycker direkt.
Var istället lika nyfiken som om ni precis hade träffats.
Du kanske blir förvånad över svaret.
Kärlek behöver nyfikenhet
Kanske handlar en bra relation inte om att till slut känna någon så väl att det inte finns något kvar att upptäcka.
Kanske är det precis tvärtom.
Att fortsätta förstå att människan framför mig utvecklas.
Och att jag därför aldrig riktigt blir färdig med att lära känna henne.
Jag behöver inte alltid hitta tillbaka till personen jag en gång blev kär i.
Jag kan bli nyfiken på personen som står framför mig idag.
Och ibland börjar den nyfikenheten med något så enkelt som att upptäcka att en varm handduk betyder mycket mer än man någonsin hade kunnat ana. ❤️
